Ola-la vilken snurrig fars

Årets föreställning på Fredriksdalsteatern i Helsingborg är “Hotelliggaren” av Ray Cooney. En fullkomligt snurrig historia på ett hotell i London i början av det glada 1980-talet när Margaret Thatcher höll i taktpinnen.

Politikern Richard Willey tar in på hotell Westminster tillsammans med sin fru Pamela. Ingen har för avsikt att spendera mer tid tillsammans än nödvändigt utan gärna med någon annan under amorösa förhållanden. Willeys trogne vapendragare George Pigden får i uppdrag att, så gott han kan, täcka för sin herres krumsprång samtidig som han själv blir, djupt ofrivilligt, indragen i en kärlekskarusell som snurrar allt fortare. Lägg därtill en nosig hotelldirektris, en allvetande fransk servitör och moralens väktare i form av Lily Chatterton så blir det snurrigt så det förslår.

Fredrik Dolk spelar Willey och Sussie Eriksson hans fru. Eva Rydberg är hotelldirektrisen och äkta paret Birgitta och Robert Rydberg spelar äkta paret Bristow som ständigt hamnar i diverser predikament p g a fru Bristows pågående förhållande med herr Willey. Ola Forssmed spelar undersåten George Pigden som medelst vådliga fysiska strapatser försöker hålla kontroll på allas utsvävningar och amorösa kopplingar, även sina egna.

“Hotelliggaren” är en sann Ray Cooney-fars, på gott och på ont, med väldigt mycket spring i dörrarna. Ta en dos förvecklingar, en rejäl nypa sexanspelningar, ett uns språkförbistring och ett lass med fördomar så har man en Cooney-story. Funkar för det mesta men ibland så blir det bara för mycket. Så i detta fallet…

Storyn är lite väl tunn och skämten står som spön i backen. Men det som är verkligen roligt är det oförutsägbara. Att som publik nästan kunna förutse nästa händelse eller replik gör farsen lite hängig, som en övervattnad krukväxt. Man får för lite syre och motstånd för att kunna växa sig stark. Det är inget fel på Sven Melanders översättning och bearbetning men kanske är det så att tiden sprungit ifrån Cooneys farskoncept. Istället för att hälla på mer vatten på den självdöende plantan i hopp om att den skall ta sig, så skulle man gett den lite luft och näring istället. Svälta den i form, liksom.

En annan sommarteater med anor är Krusenstiernska i Kalmar där Robert Gustafsson håller hus. Här spelas också klassisk fars fast utan den mångfald av stickspår och dörrspring som brukar känneteckna genren. Här låter man istället karaktärerna ta plats och utgöra de lustiga inslagen istället för att snurra runt-runt runt egen axel med en vansinnigt komplicerad handling utan vare sig början eller slut.

På Ola Forssmeds axlar vilar årets fars “Hotelliggaren”. Med sin näst intill omöjliga plastik och akrobatik gör han verkligen det mesta av sin roll som Pigden. Timing är A och O i farsgenren och här exellerar Ola. Med ett enda tonfall, en blick eller en ankelvikning uppstår magisk komik väl värd en stor eloge. Det är inte för inte att man sitter och tänker på Gösta Ekman när Ola Forssmed tar sig an det ena halsbrytande konststycket efter det andra. Just jämförelsen med Gösta Ekman är synnerligen adekvat. Gösta om någon kunde med små medel och utan tramsiga åthävor skapa en komisk situation med mörka bottnar och svävande höjder. När Forssmed river hotellreceptionen så är det Herr Gunnar Papphammar man ser för sin inre syn.