Vildmark som påverkar

Something About Wilderness är en föreställning som inte låter sig beskrivas så lätt utan snarare ska upplevas. Vill du ha lättsmält underhållning för stunden eller något du kan förklara logiskt ska du inte gå hit. Om din sambo föredrar Stefan och Krister på Vallarna kan det här blir svårt att smälta och ta till sig och blir en lite för lång föreställning utan paus. Men söker du något suggestivt som påverkar i det undermedvetna även långt efter föreställningen kan det här vara något för just dig!

Vi befinner oss i en labyrint i en slottsträdgård eller en stor park eller, med lite fantasi, en skog. Där ligger någon bland buskarna, är hon död? Lite längre bort ligger också någon, eller något? Är det en människa eller ett djur, eller kanske något mitt emellan?

I den tillfälligt anlagda trädgården på dansteaterns parkering upplever vi en pulserade och ryckande happening, där vi själva blir en levande del i vad vi iakttar och ser. Kommer någon i publiken våga följa impulsen att lägga sig bredvid dansarna i rabatterna för att se vad som händer? Du kan välja om du vill komma nära och tätt intill dansare och åskådare i de olika trädgårdsrummen, eller iaktta på håll, genom bladverk och prunkade växtlighet.

Inne i dansteaterns mer traditionella svarta teaterrum i den gamla ubåtshallen tas vi med på en resa från det amöba-liknande och ryckiga rörelsemönstret i gränslandet mellan djur och människa till att vara just människan i all sin otillräcklighet, nakenhet och naivitet. Via döden till ögonblicket när liv blir till igen. Här följer vi med på en resa av ögonblick och reflektioner genom koreograferad dans, improvisationer och monologer på engelska och spanska. Vilka roller väljer vi genom livet? När gör vi oss till offer för omständigheterna? Hur relaterar vi till varandra? Dansarna rör sig i grupp, genom solon och duetter, ibland i fullständig harmoni och synergi, ibland helt i sin egen värld och utan relation till övriga i världen omkring dem.

Det är bitvis och återkommande helnaket på scenen och jag är inte helt säker på att den unga tonårsdottern som avstod från sin biljett i sista minuten hade varit helt bekväm. Föreställningen rekommenderas från 13 år och det är nog en lägsta ålder som bör respekteras.

För mig blev föreställningen inne i själva teaterlådan lite för lång när den tog en mer traditionell form av att publiken är på sin plats och dansarna är på sin scen. Stolarna är ganska hårda och rakryggade och jag kom på mig själv med att längta ut i den gröna trädgården utanför.

När vi kom ut i foajén efter applådtack såg vi rök och dimma ute i trädgården. Vad skulle hända nu? Ett ”falsk” brandmeddelande i högtalarna uppmanade att utrymma byggnaden. Kanske ett avslut med en brand som förgör allt för att nytt liv ska kunna uppstå? Men varför ta risken att skapa panik i publiken?

Trädgården i sig var prunkande av de vackraste trädgårdsväxter men samtidigt väldigt symmetriskt anlagd. Jag längtade efter att den skulle ha spritt sig ohämmat ut till entrén till hela området så att man klev in i den på en gång, istället för den ingång av byggnadsstaket och röda trädbodar som nu var biljettkassa och uteservering. Kanske var det en kompromiss i budgeten med en konstgräsmatta i trädgårdsgångarna, jag längtade efter riktigt gräs, nu gav det associationer till balkongträdgård istället och inte så mycket ”wilderness”. Eller så var det väldigt uträknat – för kanske är det så att det är vi själva som utgör det otämjda vilda hur mycket vi än anlägger och ordnar livet?

Maria Gustafsson för Det Händer på premiären den 26 maj.

 

 

Foto: Malin Arnesson