WTF, Eric “The Almighty” Gadd!

Visst har vi alla varit på krogshower som förvandlats till arenakonserter. Allt för ofta med äldre artister som försöker mjölka ut det sista av en någorlunda framgångsrik krogshow i huvudstaden. Usch, man sitter och skruvar på sig och tittar på klockan och hoppas att eländet snart skall vara till ända. Innan sista takten klingat ut så skyndar man sig ut till garderoben för att hinna få ut sin jacka innan alla andra skall göra detsamma.

OMG - Eric Gadd. Foto Mats Bäcker

Eric Gadd – OMG – 2019.         Foto Mats Bäcker

Men…det som gick av stapeln igår på Helsingborg Arena, turnépremiär till råga på allt, var något helt annat. Sollentunagrabben Eric Gadd, som sedan slutet på 1980-talet varit den enda riktiga soul och funk-fanbäraren i Sverige, river av en rökare till show och får publikhavet att verkligen digga från första början. När soul och funk ansågs vara bortom mossigt och mer än ocoolt, bar han den glödande grytan av heta rytmer, blås och slapbass och förvaltade den med den äran. I tider där många nya artister skall vara “kreddiga”, svåra och helst ha en lång rad missförstådda ungdomar och stockholmska musikrecensenter som ivriga påhejare så har Eric med den äran producerat en oändligt lång rad sköna soul och funk-låtar som är så medryckande och läckra att det är omöjligt att förbise honom – han är en av Sveriges absolut bästa artister och showmän.

“OMG” är Erics sköna segertåg och en fantastisk kavalkad av låtar som sitter fastnaglade i själen på riktiga musikälskare. Det måste erkännas att Eric, och hans band, är lite som Lapplandspilen; de taktfasta rälsskarvarna dunkar när lokförare Gadd ger full gas och det går inte att värja sig. Man står gärna på spåret och får hela Gadd och hans band rakt i bröstet och det är skönt. Musik så tight och välarrangerad var det länge sedan man fick uppleva. En blåssektion bestående av sax, trumpet och trombon lägger ut både stöd och solon värdiga Sly Stones legendariska band. Trummor och percussion kavlar ut verkligen häftiga konststycken och bas och gitarr trakteras med yppersta känsla.

Det är sexigare än James Brown, det är tightare är Sly Stone, det är svettigare än Larry Graham och minst lika tungt som Ohio Players i sina glansdagar. Vi skall vara glada att vi har kung Eric och jag tror nog att speciellt Tim Akers har lärt ett och annat av Gadd. Så soulen eller funken är inte död, har aldrig varit så länge Eric levererar sitt glittrande, svarta, svängiga guld.